Håkan Sandell
Överfallet
Överfallet
Ryggen fångar upp en första överraskning;
slaget når en - blinda pilar
riktade mot allt och ingen.
Trevande små pojkaktiga stilar
genomsöker gatan efter storhet.
De har skickat fram nybörjarkillen,
följd av granskarblickarna hos koret
som väntar solot, framför halvringen.
Det andra slaget kommer in från sidan
som väntat, min vänsterarm blockerar
och där följer högern smidigt
som en kattdjurstass, chockerande,
ett krasande och ljudet ekar vidare
som asplöv, knäckta grenar, genom flocken.
Jag skänker lidande tillbaka för lidande
och det finns inget annat sätt att lära.
Nu känner han, liksom på baksidan
av världen, obönhörlig närhet,
värmen sippra ner i hans adidas,
urin och blod, och hur det bär ens
steg i en förvandling, strilande
från stora floder till en ränna
där man ändå är en del av
förudmjukelsens hemliga gemenskap.
Så nytt, förvirrande, att lära känna
kroppens kärleksfulla eftergivenhet
och över ögonbrynen hur det bränner
till - förunderligt - ett knytnävsslag,
där en lycklig allmakt skulle rivet
alla hinder för svallningen i jaget
ger offret otillfrågad korrektivet.
Fem man bakom sig,men killens litenhet
vid nattens fot, hans sköra drag
och ryckningarna i rosenhudens spändhet
inger mest av allt en lust att stryka
honom över kinden: Jag svär vid
Samsons blindhet, vid lampan Psyke
synade den nakna vingen; Getsemene
med Petrus svärd, och Brutus kniv,
att jag önskade mig ett annat skeende
och utan ens en droppe raseri
fördelade det uppföljande tunga slaget.
Är det ett skäl, att komma levande
ur obehagligheter, och att svaghet
gärna dräper en? Men lammets liv
är det inte hellre inkarnerat i
den pojkkropp som här rystit till,
ett nedfällt vilddjur med droppande saliv
från de vita jämna tänderna?
Kan jag falla ner och lossa skobanden,
eller - Mästare! - kyssa de skrapade händerna,
utan att näste man, mittöver min panna
sätter ett skoavtrycks solkiga stjärna?
Är det meningen, att det höga skallbenet
och den mjuka fyllningen i hjärnan
som med sköra trådar vävde identitet
ska spricka som en såpbubbla i intet?