Ana Brnardić

Suddenly the roofs are turning blue
The night tucked itself under a snowy shroud
The answers to our questions are spilled in dark ink
I rest my head on the stone of some other country
My love is asleep in the next room
With black trees that grow and black birds
Words blurry and unreliable on evergreen leaves
Soon he will wake up
His gouged-out eyes will glisten in the kitchen
On the cold tongue of silt he will declare his love
For distance
For that flickering flame
But for now he is still asleep healing the wounds with the water from the night organ’s bellows 
The night has gone a bit too far with blackness
The insomniac tenants are turning up their darkened palms

Strehe naenkrat postanejo modre
noč se je zavlekla po snežno odejo
odgovori na vprašanja se razlivajo v temnem črnilu
na kamenju druge dežele mi počiva glava
moja ljubezen spi v sosednji sobi
kjer rastejo črna drevesa in črne ptice
nejasne in nezanesljive besede na zimzelenem listju
kmalu se bo zbudil
v kuhinji bodo sijale njegove izbuljene oči
v hladnem jeziku mulja bo izpovedal ljubezen
daljavi
plamenu, ki se prižiga in ugaša
zdaj spi, celi rane z vodo iz meha nočnih orgel
noč je malo pretiravala s črnilom
nespečni stanovalci vijejo potemnele dlani

med ens blir taken blå
natten har krupit in under snön
svaren på frågorna flyter ut i det mörka bläcket
jag vilar huvudet mot ett annat lands sten
min älskade sover i rummet intill
där det växer svarta träd och svarta fåglar
dunkla och förrädiska ord på vintergröna blad
snart vaknar han
hans utstuckna ögon skiner i köket
på gyttjans kalla språk förklarar han sin kärlek
till fjärran
till lågan som tänds och släcks
nu sover han, vårdar såren med vatten från nattorgelns bälgar
natten har överdrivit mörkret en aning
husets sömnlösa invånare vänder upp sina svartnade handflator