Olivia Bergdahl

Vem är konstig?
Den som inte anses vara normal.

Vad är normal?
Normaliteten är det eftersträvansvärda, en idealbild. Eftersom det är skrämmande att finnas till blir människor rädda, och vill därför ha tydliga instruktioner för hur man ska bete sig. Tydliga instruktioner innebär att det finns rätt och fel. Det är så hierarkierna skapas, och med dem normalitet och konstighet som värdeladdade begrepp.

Vad är en hierarki?
Missuppfattningen om att ett sätt att vara skulle vara bättre än andra, som om en människas värde vore mätbart.

Varför känner jag mig så konstig?
För att du är det. Och du är. Och du är. Alla är. Frågan är bara på vilka punkter man bryter mot normaliteten, och hur viktiga dessa anses vara. Klassas du som konstig har du haft otur, det är inte mer komplicerat än så.

Men varför blir jag ledsen?
Du blir ledsen för att det är orättvist.

Varför är det orättvist?
För att människor är fega och bekväma, och för att det är så förvillande lätt att vänja sig. Vi skulle inte ha överlevt om vi inte hade förmågan att vänja oss vid vilken djävulskap som helst – men det gör det också svårt för oss att se att det kan vara något annat, något bättre. Är du ledsen för att det är orättvist så har du förmågan att se det. Det är första steget.

Vad är andra steget?
Att vägra allt som inte gör det bättre.

Vad är vägran?
En icke-handling som förändrar världen.

Är det eftersträvansvärt att vara normal?
Nej. Det är eftersträvansvärt att inte göra andra människor illa. Om du är konstig och tvingas att förneka det för att inte bli utesluten, så gör de andra dig illa, och då spelar det ingen roll att de är normala.

Kommer jag någonsin att känna mig normal?
Förmodligen. Och minns då: också det är tungt att bära. Föreställ dig att någon säger: ”Du är precis som alla andra”. Väg de orden i munnen. Det är djupt sorgliga ord, för det är djupt osant. Sanningen är givetvis att du både är konstig och normal, eftersom konstigheten och normaliteten sker i relation till andra människor, och allt handlar således om vilket sällskap du befinner dig i. Det gäller alla människor.

Kommer jag någonsin att finna ett sällskap där jag känner mig normal?
Ja!

Hur finner jag detta sällskap?
Du letar med öppna ögon. Du fortsätter att vara i ditt jag, att göra allt det som får det att spritta till i dig av nyfikenhet. Det finns miljarder människor på jorden, och miljarders miljarder människor har levt och dött – du är aldrig ensam med din ensamhet, och det är tillräckligt för att inte ge upp.

Vad menar människor när de säger ”Det blir bättre sen” – det kan de väl inte veta?
Nej, det vet de inte, men de vet att livet är värt att leva. ”Det blir bättre sen” betyder alltså  ”Det är inte konstant. Det är spännande.”

Är livet värt att leva?
Ja.

Är livet värt att leva som en konstig?
Nej. Priset man tvingas betala är omätbart, för man betalar med sig själv. Men det finns inga alternativ – se tidigare svar. Det är inte levandet som är problemet, det är missuppfattningen om att det finns något som är mindre värt eftersom det är konstigt. Livet är alltid, alltid värt att leva.

Vad betyder ”Tro på dig själv”?
Härda ut.

Vad innebär det att härda ut?
Att vägra sig själv något mindre än allt. Allt är ditt. Liksom mitt. Liksom allas. Det är ett fullt rimligt krav att ställa, kravet om allt, och värt att vänta på. Att härda ut är att veta det, och att tro på framtiden.

Är det möjligt att älska den konstiga?
Det du egentligen frågar är ”Är det möjligt att älska mig?” Och svaret blir: Där människor finns, finns kärlek, så finns du där människor finns, finns du i kärlek. Med andra ord: Ja.

Vad är kärlek?
En spegel mot en spegel, alltså en evighet.

Varför känner jag mig så fruktansvärt ensam?
För att du är det.

Varför är jag så fruktansvärt ensam?
För att du hade otur. Sträck dig ut mot människorna. Finn nya sammanhang. Ingenting är konstant. Framtiden finns.

Vad kommer då att hända med mig i denna framtid?
Livet kommer att förvåna dig. Det kommer att förvåna dig, det kommer att förvåna dig, det kommer att förvåna dig. Upprepa det som ett mantra. Det är min enda tro, och den enda tröst jag har.

Vem är du att ge tröst?
Ingen alls. Jag svarar som om jag svarade mig själv, för jag vet inte mer än någon annan. De slutsatser jag drar kan jag endast dra av erfarenheterna jag har gjort, och de sträcker sig ut i världen från mitt eget, lilla liv. Jag har så länge jag kan minnas känt mig konstig, som en främling och ett undantagstillstånd, och jag har varit så fruktansvärt ensam – men trots det har jag levt gott. Jag tror därför på livet, och jag blir ständigt förvånad av det. Jag vet inte vad du behöver, men jag vet vad jag själv en gång behövde. Att någon sade det. Upprepade det som ett mantra. Livet kommer att förvåna dig. Det kommer att förvåna dig, det kommer att förvåna dig, det kommer att förvåna dig. Därför är det värt allt, att leva, också som den du är.