Håkan Sandell
Duvorna
Duvorna
Friska metallglimmande duvor
födda i skogarnas skugga,
veka trots färgpraktens pansar,
böljande schalar av siden.
Finlemmat illröda fötters
perfekta små kvinnliga klor,
utsökta också på hanen.
Hjärtslag i formen av skrudar,
halsar så smäckra som ormars,
havsfärg högt upp i furor,
söker mig efter decennier.
Dämpade klanger till nuet,
toner på kortvuxna tungor
finner sin storhet i minnet.
Duvor i skymmande granar
när rusen går över i klarhet,
mörkerseende kådröda ögon.
Också där ni låg slagna,
hökarnas rester i gläntor,
flygiga opalgråa flisor
lagda till tyngder för vinden,
stod skogen runtomkring tempel.
Vingarna speglade i bäckarna,
smyckande ljuset och luften.
Mötet med er som förbannade,
förorenande,inte gödande
grönskan som sjungit i ögonen,
jagade fram över trottoarerna
skrapande ojämna cirklar på
fötternas knotiga missbildningar,
återger bilden av renheten
välsköljd i druvgråa klasar,
nertrampad bort längs med gatan.
Linjer som av Leonardo
har klackarna snabbt retuscherat.
Sotiga duvor skänkts rödhet,
öppet obscena också i döden.
Duvor som löjliga vinglat
i bana från föda till fara;
bespottade luggslitna clowner
resignerade långt bortom feghet,
mer låsta än lågan vid veken.
Ändå finns i duvans blå höghet
gjuten i ryttarstatyskuggans skapnad,
eller i vingar fullt sträckta
till tecken för skiraste drömmar,
aningen av vad den varit
närd i en värld med ett värde,
där den levde i skogarnas välde.
Krassare tycken skall fortsatt
ha den till smutsfläck och ohyra -
kan duvorna ens längre flyga?
Skulle du en enda gång se de
sjuka och ruggiga sitta,
sura i skräpfyllda takrännor,
jämsides ägg i förruttnelse,
mötte dig naket för blickar
platsen en matt poesi glöder till
i minnet av allt den förlorat.