Tua Forsström
Den som en gång var där
Den som en gång var där
Det snöar fortfarande.
Jag går upp i tornrummet och tittar än
en gång ut över fjärden: tyngd och yrsel.
Någon ringer och framkastar optimistiska
förslag, och det är klart: man kan dansa foxtrot
in i det sista. Men jag företar hellre en utfärd
till ett närbeläget hembygdsmuseum eller anmäler
mig som mezzosopran till kyrkokören, fastän jag inte
sjunger så bra. Det är inte lätt. Det är verkligen
problematiskt. Jag vet vilken kontinent
du uppskattar, men där råder numera obalans mellan
arterna: alla tog med sig något kramdjur som de inte ville
lämna kvar. De äter varandra nu. Jag vet vilka trakter
som tilltalar dig, den som en gång var där längtar
alltid tillbaka. Svatten och vad allt som kröp längs
väggarna när man gick till sängs. I tropikerna är de
herrelösa hundarna inte herrelösa på samma sätt,
de lever och dör. Snön yr allt häftigare över
rosorna, nattens mörkt skimrande rester.
Vi minns inte allt, men mycket.