Håkan Sandell
Den onde
Den onde
Först liten nog för att komma genom nyckelhålet,
som jag fick lära senare, ett bi i storlek,
behöll den likafullt en gracil abnormitet
vid fullt format, en hand hög, när vingspänt prålande
den med en liten nick fick presenterat sig.
I mörka ansiktsveck skar två svarta ögonkol
igenom rummet, kroppen så trimmad och atletisk
att ryggens krökning inte alls gjort honom äldre.
Han stod där, svart i svart som i en regnbåge
för natten, smilande med mustaschens glesa morrhår
vibrerande för dunsterna av andedräkten.
”Du kallade på Oss”, väste han, ”din poesi
med all dess huggormsprakt och underjordsblå gåtor…”
En elementar? Homunculusskapt? Nephilim? –
jag undrade vad han kom av för ett gammalt släkte.
”Tror du”, han fortsatte, ”att du i Vår depot
kan gå som du behagar, hos Oss, den mäktigaste…”
Den lille svarte på mitt skrivbord fick en örfil
så guldringen i örat röck av – nu började tiggandet,
han bönade och bad, som den ynkligaste stackare,
och erbjöd samtidigt mig en obetvinglig makt.
Det värsta var när han blev nattuppesittande
med diktutkast, om morgonen förväntande sig tack.
Han klagade ofta, för fuktigt, för kallt, och hackade
med gäddgapständerna, ”man borde sätta eld
på ett eller annat, oh de vackra röda flammorna”,
och verkligen en vinterkväll, rent tillfälligt,
så brann mitt stora manuskript, det färggranna
med morgonstjärnors glöd och svartblå törnrosrankor
som fanen illustrerat men också helt rebelliskt
fört till en serie eder och förbannelser.
Det gick en tid, så började han bli magrare,
beklagade sig nu inte mer; han krympte samman
och bleknade allt mer blåaktig, om dagarna
så sov han bara, om nätterna så fläktade han
sig själv med de torra vingarna för febern.
Från ryggradsbågen hängde skinnet som ett segel,
de tidigare druvblått spända skinkorna
förtvinade och vingarna stod genomskinliga
omkring de bleka ådrorna där blodet sinat.
Jag bäddade ner den kraken i en skokartong
och fast han äcklades av mitt medlidande
så hördes bara enstaka av hans longörer
vid gnidandet av vinglädret med vaselin,
och i min hand tycktes de långa öronen
så torrspruckna och sköra att jag var nära lipen.
Jag matade honom med en kaffesked; buljong,
en droppe rom ibland, det fast han ville knipa
ihop med läpparna – en djävulsk avkomma!
Han var trots allt ett sällskap, och kväll efter kväll
så såg jag hur det glimmade ifrån hans håll
likt skymningens helt äldsta spår av ljus och eld.
En morgon låg han stelnat kall i sin kartong.
Det var en chock, och ensamheten vällde fram;
jag grät för honom på hans väg till helvetet.
Min sorg var obehärskad, vild, irrationell,
och länge blev nog kroppen bara liggande.
Till sist så tog jag han, med lådan och brände den,
och gömde undan resterna av hans skelett
från mina ögons sorg och för att skydda mig själv
från oförståelsens eventualiteter.
Men först så hade jag, för egen kunskap, mätt
den döda kroppen: tjugofyra centimeter!